BEST OF K-POP 2023
Jag har tre regler när jag gör årslistor. 1. Det räcker inte att musiken är från Sydkorea utan den måste till stora delar framföras på koreanska. (Den här regeln handlade till att börja med mest om att många koreanska idoler också gör musik på japanska riktad mot en japansk publik och på mandarin riktad mot en kinesisk publik, vilken ofta låter annorlunda än den som skapas för k-popscenen. Men på senare år har det också handlat om engelska låtar och där är gränsen mer hårfin, fler och fler artister släpper musik på engelska som de också uppträder med på koreanska musikprogram etc. Men än så länge har jag ändå valt att ha kvar regeln.) 2. Samma artist får inte vara med på listan flera gånger. 3. De valda låtarna måste ha en musikvideo.
I år började jag samla låtar i en Youtube-lista redan i januari. Under året har låtar kommit, gått och ändrat placering när nya låtar släppts eller när jag lyssnat sönder och fått fix på nya. Länge tänkte jag lista trettio låtar, men sen bestämde jag mig för att bara skriva om tjugo. Men för den som vill ha mer finns det även ett utkast på hela fyrtio låtar HÄR.
2023 har, för min del, präglats av att jag var i Sydkorea under tre höstmånader, vilket ger en annan känsla för k-pop. För det första är k-pop överallt i stadsbilden, i affärer och på gatorna. Jag vet vilka låtar som spelas (AKMU- Love Lee på repeat) och jag vet vilka låtar jag blir glad av höra (inte AKMU- Love Lee, men skulle jag höra den nu i Stockholm skulle jag nog glatt drömma mig tillbaka till Seoul). För det andra har jag sett en hel del artister irl, vilket har påverkat upplevelsen av deras låtar.
När det handlar om trender har jag upplevt 2023 som ett ganska spretigt år, vilket jag gillar. Ju mer variation, ju bättre. Ska jag ändå försöka se några tydliga trender har koreografierna innehållit mer voguing än de brukar, det har varit många tjejgrupper med pilbågar, pojkband i baggy jeans och minimalt smink och en hel del skräck (i all fall bland mina favoriter). Året har också till stor del handlat om artisters kontrakt. Det har bytts bolag, nya konstellationer har bildats och folk har stämt varandra hit och dit. Det mest kända exemplet är nog tjejgruppen Fifty Fifty och deras i början av året ganska okända bolag Attrakt som fick en superhit med Cupid (en fantastisk låt med bivis svenska låtskrivare) för att sedan börja bråka inbördes om pengar och rättigheter.
Förra året var tjejgruppernas år, jag klagade över pojkbandens skrikiga mediokra-rapp sound. Och jag skulle inte gå så långt som att kalla 2023 pojkbandens år, tjejgrupperna släpper i mina öron fortfarande bättre musik, men i år har det även släppts några riktigt bra pojkbandslåtar. Rent musikaliskt har det överlag varit ett bra år. Det var länge sedan jag tyckte så här mycket om mina topp-tjugo-låtar.
20. IVE 아이브 - I AM
Som oroad över världens tillstånd är det lätt att äcklas över videon till I AM. Ett gäng välsminkade pinnsmala kvinnor poserar i dyra kläder medan de romantiserar det jetsetliv som de flesta resonabla människor vet ger katastrofala konsekvenser. Det som vi måste sluta romantisera om inte hela vårt ekologiska system ska kollapsa och vi ska exploatera ihjäl varandra. Men I AM är också en extremt bra poplåt och jag är otroligt svag för bra popmusik. Och om vi bortser från videon, skulle ju låten kunna handla om något helt annat. Den värld IVE är på väg mot och fantiserar om kanske är en där alla konsumerar mindre, minimerar sitt flygande och bryr sig om varandra och vår framtid? Eller, vem lurar jag!? Jag brukar inte gilla uttrycket ”guilty pleasure” men kanske är det just det I AM är: Årets guilty pleasure.
19. JISOO - 꽃
꽃 betyder blomma och vid första lyssningen var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att Jisoos solodebut i tematik och känslan var en blekare version av Sunmis Gashina. Men många lyssningar senare har jag insett att 꽃 har en egna charm, och tillhör en k-popgenre som jag verkligen uppskattar. Melankolisk och sensuellt förförisk följer den i samma tradition som Coming of Age Ceremony och Invitation. Att jag länge varit tveksam till Jisoos bolag YG Entertainment, eller framförallt deras skapare Yang Hyun-suk, bidrog nog också till min första svala känsla. De senaste åren har dessutom många av mina obehagliga föraningar visat sig stämma om Yang Hyun-suk, men det är ju inte Jisoos fel, hon och hennes grupp Black Pink har jobbat på ett bolag som hjälpt dem bli världsstjärnor, och som säkert haft både bra och dåliga sidor. Och många hårt arbetande låtskrivare, producenter, koreografer, managers… som inte är Yang Hyun-suk. Jag ska dock inte hymla med att jag gillar att hela Black Pink, inklusive Jisoo, i slutet av året valde att gå vidare till andra bolag för sina individuella aktiviteter. (De ska dock fortsätta med Black Pink-aktiviteter under YG, så de har inte splittrats.)
18. TVXQ! 동방신기 - Down
2008 hade TVXQ fem medlemmar och kombinationen av deras röster var perfektion. Jag kunde inte annat än falla pladask. TVXQ var min ingång till k-pop, där allt började. Sen dess har mycket vatten runnit under broarna, både för medlemmarna och mig, men en sak består: Changmin och Yunhos röster. Trettiofem respektive trettiosju, har de även lyckats med konststycket att åldras så värdigt det går som pojkbandsstjärna. Down är en musikalisk uppföljning av legendariska Catch Me och Keep Your Head Down. Och det låter SM Entertainment på ett sätt som jag verkligen uppskattar. Välproducerad och storslagen blir Down bättre och bättre för varje lyssning. Sista delen där Changmins röst träffar de höga toner på ett närmast omänskligt sätt, ger mig rysningar varje gång.
17. KISS OF LIFE 키스오브라이프 NATTY - Sugarcoat
Bland k-popfans på X, före detta twitter, går Nattys Sugarcoat under epitetet: Låten som är med på allas Best Of-listor. Och den är så klart även med på min. Jag vet väldigt lite om hennes grupp KISS OF LIFE, men Natty har varit med i flera reality-program där hon varit nära att debutera i andra grupper. Hon var nästan med i Twice, och Fromis 9… Innan KISS OF LIFE gjorde hon även en kort solokarriär. Natty kommer ursprungligen från Thailand och det är lätt att imponeras över hur hon fortsatt att kämpa för sin idoldröm i ett främmande land efter att gång på gång ha fallit på mållinjen. Det är också lätt att imponeras av Sugarcoat. Det är en tidlös hit där Natty fullkomligt briljerar med sin fantastiska r&b-röst.
16. Agust D - 해금
I Agust D eller Suga från BTS, eller Yoongi som han egentligen heters 해금 (Hägum) slåss två versioner av honom själv mot varandra. Med rader som ”Slavar under kapitalism, slavar under pengar, slavar under hat och fördomar" kan det för en utomstående säkert vara svårt att förstå att 해금 är skriven av samma person som dansar och rappar i världens populäraste pojkband, idolen som slagit rekord och tjänat mängder med pengar på den av utländska låtskrivare kommersiellt välsnickrade Dynamite. En del skulle nog till och med hävda att samhällskritiken i 해금 känns lite skenhelig. Min tolkning är att den är ett uttryck för Yoongis under åren olika positioner i samhället. Han kommer från en fattig bakgrund, som tonåring försörjde han sig på att leverera mat på scooter och var med i en för yrket typisk olycka, där han krockade med en bil och fick skador för livet (skador som gör att han under sin militärtjänst, vilken han gör just nu, inte bedömts som lämplig för aktiv tjänst). Han ville egentligen bli rappare och musikproducent men blev övertalad av sitt bolag att träna för att bli idol (och tackade ja av, kan jag tänka; ekonomiska skäl). Med BTS har sedan långsamt jobbat sig upp från att vara ett litet okänt, i vissa kretsar hånat, pojkband till nationalhjältar. 해금 är ett traditionellt koreanskt stränginstrument, men kan också översättas som att lyfta ett förbud, en typ av frigörelse.
15. Film Sound(필름사운드), OYEON(오연) - Dawn(여명)
När jag listar k-pop gör jag ingen skillnad mellan indiescenen och den kommersiella. Och det kanske kan verka konstigt, men gränserna mellan dem tenderar att vara vag och jag ser ingen poäng i att särskilja. I förhållande till andra låtar på den här listan har Dawn väldigt få spelningar på Youtube. Jag minns inte heller var jag först hörde mästerverket, kanske på nån k-indie lista på Spotify? Inte var det på Youtube i alla fall, för jag hade lyssnat otroligt mycket på Dawn innan jag såg den generiska indie-pop musikvideon. Videon gör på inga sätt låten rättvis utan målar snarare in den i ett hörn där den inte borde vara. Så bortse gärna från den och bara LYSSNA.
14. Stray Kids - 특 (S-Class)
När Stray Kids debuterade 2017 såg jag dem som bäst i en k-popgenre jag har svårt för; en lätt skrikig rap/rock/pop där texterna mest handlar om hur coola bandet är. Trots soundet gillade jag hur två av dem rappade, melodierna var helt okej och de hade en scennärvaro som gjorde dem intressanta att titta på. De senaste åren har de växt på mig ytterligare och jag har lyssnat på någon låt här och där, men aldrig riktigt gett dem av min tid. Men när jag var i Seoul skulle de ha en konsert, vilket jag såg som ett tecken på att ta mig tid; först att kämpa till mig biljetter och sen att lära mig mer om dem innan konserten. Och Stray Kids är såklart en fantastisk grupp med ett gäng intressanta medlemmar. (Changbin och Han är de vars rapp jag alltid gillat och tillsammans med Bang Chan bildar de 3RACHA som skriver den mesta musiken.) Och konserten var såklart episk, ett av mina bästa minnen från Seoul. Och S-Class? S-Class kommer alltid vara del av mitt inre soundtrack för hösten i Sydkorea. Den handlar om hur lysande stjärnorna föds i Seoul och av alla stjärnor är Stray Kids de mest speciella. (Ja, de tillhör fortfarande genren där många texter handlar om hur coola bandet är.) Men S-Class är också en mångbottnad beskrivning av det sydkoreanska undret, i låten blir idolerna en symbol, några vars jobb är skina.”They wonder how my spotlight is so bright?” sjunger Felix på engelska. Och hur blev den det? Jag vet inte. Låten är också full av klockrena beskrivningar av Seoul, de slingrande vägarna, hur saker röjs undan och förskönas. Det är svårt att säga om S-Class är en glad eller sorglig låt, tonen är bitvis skrytig men det finns också ett vemod både i 3RACHAs text och musiken som de skrivit tillsammans med Chae Kang Hae och RESTART.
13. KEY 키 - Easy
Easy är ingen singel, men den har en musikvideo, eller det kanske är det att ta i… Det finns ett videomontage som är gjord för Keys konsert och som SM Entertainment har lagt ut som en ”special video”, men ändå… Easy är en fantastisk låt. En av Key från SHINees absolut bästa sololåtar. Det är hjärta och smärta, att fejka det tills det ser lätt ut. Att Key är känd för att vara bra på allt som krävs för att lyckas som idol: sjunga, rappa, dans, vara rolig, lära sig alla tjejgruppers koreografier utantill, tänka ut bra koncept, prata engelska och framförallt att jobba hårt, jämt, ger en extra dimension till texten. I femton år har Key jobbat hårt och hittat nya strategier för att hålla sig relevant på scenen. För nya k-popfans är han kanske mer känd som humorstjärna på underhållningsprogram och inte som den heta pojkbandsstjärna han också fortfarande är. När han sjunger ”but I make it look good” på engelska drar till i mitt hjärta. Easy är skriven som en sång om en person, en förlorad kärlek, men texten skulle också kunna handla om andra saker som går förlorade när en dedikerar sitt liv åt att bli en perfekt idol.
12. JEON SOMI 전소미 - Fast Forward
Varje gång jag hörde Fast Forward i Seoul, blev jag så glad att jag ville stanna i affären eller på gatan. Och det var ofta, för i Sydkorea var det här en megahit 2023. Somi har en bakgrund på JYP Entertainment och i supergruppen I.O.I. men ligger numera under The Black Label (ett underbolag till YG Entertainment som enligt rykten är påväg att frigöra sig från dem). I Fast Forward har Somi äntligen hittat ett sound som passar henne, eller kanske rättare sagt; ett sound jag gillar. Det låter typ som en bra highschool-serie möter en Kylie Minogue-låt, fantastiskt kliché och otroligt beroendeframkallande.
11. ODD EYE CIRCLE - Air Force One
Efter en rad konflikter runt kontrakt, är Loonas episka subbgrupp ODD EYE CIRCLE tillbaka hos sin skapare Jaden Jeong och hans nya bolag Modhaus. Som utomstående är det svårt att veta vem som har rätt och fel i de infekterade konflikterna. Men jag vet att Jaden Jeong är ett musikaliskt och idémässigt geni, SÅ musikaliskt är det här helt klart bäst lösning för gruppen. När Jaden Jeong lämnade Blockberry Creative, Loonas förra bolag, förlorade de långsamt sin musikaliska identitet och blev i mina öron en mycket tråkigare grupp. Air Force One är så långt ifrån tråkig en kan komma, en typisk ODD EYE CIRCLE låt som det tog några lyssningar innan jag fullt kunde uppskatta. Men när jag väl hade fattat grejen kunde inte sluta lyssna.
10. Jimin 지민 - Like Crazy
När Jimin från BTS släppte Like Crazy i början av året var jag helt uppslukad av den. Lyssnade på repeat. Det var precis rätt typ av melankoli, välproducerat, radiovänligt och Jimins karaktäristiska röst lät FANTASTISK. Jag tänkte att Jimin hittat precis rätt i sin solokarriär. Musikvideon kändes dessutom som hämtad ur en fanfic, vilket inte gjorde det hela sämre. Och missförstå mig inte nu, jag tycker fortfarande väldigt mycket om Like Crazy. Ja, allt det där stämmer fortfarande. Men kanske har jag lyssnat sönder den lite. Spelat den tills jag inte hör hur den låter. För när jag jobbat med den här listan har den långsamt rört sig längre och längre ner, ju fler nya låtar som släppts. Det är troligt att jag om några månader kommer ångra den här ganska blygsamma placeringen, men nu placerar jag den ändå tia.
9. aespa 에스파 feat. nævis - Welcome To MY World
Min första tanke när Aespa släppte ”Welcome To MY Word” var: Oj, vad bra. Sen slogs jag av en annan mindre trevlig, missunnsam, tanke: Betyder Aespas plötsligt fantastiska sound att Red Velvet ska splittras? Logiken kan verka märklig, men för någon som följt Aespas och Red Velvets bolag SM Entertainment länge är den inte konstig. Min absoluta favorit-tjejgrupp hette f(x), de var också skapade av SM Entertainment, och om de fortfarande fanns skulle ”Welcome To MY Word” kunna ingå i deras repertoar. Men det gör de inte. När Red Velvet debuterade 2014 var det första tecknet på slutet för f(x), yngre och mer normativt snygga tog Red Velvet långsamt över material jag önskat att f(x) fått. Sen dess har jag förlåtit och gått vidare. Red Velvet har också blivit en av mina favoritgrupper, de fortsatte ju rent musikaliskt där f(x) lämnade. När Aespa debuterade 2020 hade de en helt annan image och sound och därför såg jag dem inte som ett hot. Och troligtvis borde jag, för min egen och andras skull, sluta sprida konspiratoriska idéer och bara njuta av allt som låter bra, för Aespa låter bättre än någonsin och Red Velvet släppte precis en fantastisk skiva med mästerverk som Underwater och Knock Knock.
8. TXT 투모로우바이투게더 - Sugar Rush Ride
I ett romantiskt skimmer på något som nog ska föreställa en öde ö dansar TXT androgynt och förföriskt, det är Britney Spears referenser ”Gimme, gimme more”, hår som reser sig på armarna, fjärilar, vattenfall, blommor, psykedeliska effekter och Taehyun som flyger upp i luften. Det är så mycket att det blir överdos, fjärilarna börjar jaga Beomgyu, Yeonjun händer är fulla av genomskinlig gegga. Sockerrus, förälskelserus, pojkbandsrus… Sugar Rush Ride är precis det jag vill ha av pojkband. Den är smart och intressant. Självkommenterande men inte ironiskt. Och dessutom otroligt catchy.
7. BIBI 비비 - 홍대 R&B
홍대 (Hongdae) är en plats i Seoul som var känt för sin undergroundkultur; det var livemusik i källarna och på gatorna, obskyra klubbar och hemliga lesbiska barer. Att universitet som ligger i Hongdae har flera konstlinjer bidrog till känslan av något av en fristad. Saker som inte var möjliga på andra platser i Seoul var möjliga i Hongdae. Och mycket av det där finns fortfarande kvar, men de kommersiella krafterna har långsamt tagit över. Idag är Hongdae framför allt en plats där människor går ut och super. På helgerna är gatorna som en stor brölig festival. BIBI är, enligt mig, en av Sydkoreas absolut bästa artister, och Hongdae R&B är förutom en briljant vemodigt låt om att känna sig vilse, den bästa beskrivningen jag hört av Hongdae. Ibland är det så spot on att jag skrattar högt: ”En turistfantasi, önskefullt tänkande, en skatare som föll när han rusade, en full tjej bredvid honom, en stiff underground bullshit rappare, en känd flickidol som kommer för att flirta med unga tjejer, tatueringar och piercings, musik och alkohol, ett hyr-rum fyllt med cigarettrök.” Tyvärr har musikvideon inga engelska undertexter, men om ni vill kolla upp dem rekommenderar jag de här fangjorda undertexterna.
6. tripleS 트리플에스 EVOLution - Invincible
TripleS är Loonas skapare Jaden Jeongs nya projekt. Och vilket projekt! Under olika subgrupper har hans bolag Modhaus under de senast två åren släppt en mängd fantastisk musik. Invincible framförs av tripleS EVOLution och kan vara den glittrigaste låten jag någonsin hört, och då har jag lyssnat på mängder av glittrig musik. Soundet och texten skimrar i den gråa vardagen och får mig att drömma. Jag vill också vakna upp som en ny person och se mina drömmar skina klarare och klarare, känna mig självsäker i mörkret… ”Bling. Bling. 새로 깨어난 듯이.”
5. LE SSERAFIM 르세라핌 - 이브, 프시케 그리고 푸른 수염의 아내
Redan innan LE SSERAFIM släppt en musikvideo till 이브, 프시케 그리고 푸른 수염의 아내 (Eve, Psyche & the Bluebeard’s wife ) hade jag lyssnat otroligt mycket på den. Och jag tänkte att det var det gamla vanliga problemet, jag gillar verkligen LE SSERAFIM (det var länge sen jag såg så mycket starquality och scennärvaro i en grupp) men de tenderar att släppa halvbra singlar och lämna sina bästa låtar utan musikvideor eller koreografier. MEN sen kom den här videon, och koreografi och olika remixer och feat. in i all oändlighet (bland annat med Rina Sawayama och BIBI), så tack och lov hade jag fel. 이브, 프시케 그리고 푸른 수염의 아내 handlar om att vilja ha det förbjudna och har en väldigt fin refräng om hur hjärtat slår: bom, bom, bom…
4. NCT DOJAEJUNG 엔시티 도재정 - Perfume
Varning: Perfume kan vara den krämigaste k-popsingeln någonsin. I vanliga fall brukar en sån här låt hamna på skivan och inte bli en singel. Men SM Entertainment har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och låtit tre av NCTs bästa sångare bilda en subbgrupp där de får göra det de gör bäst: SJUNGA. Och vad jag har saknat den här typen av briljanta harmonier, något som tidigare var SM Entertainments signum. De var bolaget med idoler som verkligen kunde sjunga. Och även om komplexa koreografier som kräver större del singback blivit standard på scenen, och det därför blivit svårare att veta hur bra idoler låter live, är SM fortfarande ett av de få bolagen som prioriterar sångare. Perfume handlar om parfym. Och sex (antar jag) men i sensuella omskrivningar. Det är heta blickar i kameran, förförisk koreografi, blommor och vita sängkläder. Pojkbandsstjärnor som imaginära älskare. Och ja, precis som med TXTs Sugar Rush Ride tycker jag att det är precis det här pojkband ska göra. I en värld full av patriarkala problem och macho ideal ger Perfume oss en chans att fantisera om något annat; att dela parfym med en skönsjungande androgyn idol.
3. V - Love Me Again
Det är oundvikligt att ha favoritmedlemmar i ett pojkband. Och nu ska jag vara ärlig, V har aldrig varit min favorit i BTS. Det är inte så att jag ogillat honom, men det har funnits andra som jag varit betydligt mer besatta av. Därför känns det konstigt att hans solo-material är det jag tycker bäst om av alla medlemmars. Mini-albumet Layover känns personligt och intressant, singeln Slow Dancing skulle också platsat på den här listan. V är en popstjärna, en idol och superstjärna, men han gör samtidigt sin grej. Love Me Again ger mig gåshud på det bästa sättet. På k-popscenen känns det experimentella r&b-jazz soundet nytt och framtoningen i videon unik. Att han jobbat med Min Hee-jin som tidigare arbetat med SHINee och f(x), och som även skapat New Jeans, är säkert en orsak till att det blivit sååå bra. Eller sååå min smak. Men det är också något med V, han känns annorlunda, mer ambivalent och komplex i sin utstrålning. Magnetisk? Jag vet att han är känd för att vara snygg, och ja det har han ju alltid varit, men det är något mer nu. Eller var det bara jag som inte såg det tidigare? V har precis påbörjat sin militärtjänst, men jag längtar redan efter att han ska komma tillbaka. Kommer han fortsätta släppa solo-material och hur kommer det låta? Kommer han ta med sig allt det här komplexa magnetiska i sitt arbete med BTS?
2. New Jeans 뉴진스 - Super Shy
Jag har lyssnat OTROLIGT mycket på New Jeans i år och det är ingen lätt uppgift att bestämma vilken av deras singlar som är bäst. Om en tittar rent statiskt är Ditto min allra mest spelade låt 2023 (men även om jag sett andra ha med den på sina 2023-listor, kom den faktiskt i slutet av 2022.) På andra plats över mina mest spelade New Jeans låtar kommer Super Shy, och jag älskar den här låten. Trots att jag lyssnat otroligt mycket har jag inte tröttnat än och misstänker att den även kommer att vara med på min nästa års Spotify Wrapped. Beroendeframkallande lätt om förälskelse och osäkerhet, glittrar och glimmar Super Shy. Vem har inte känt sig ”super shy” inför någon de vill förföra?
1. TAEMIN 태민 - Guilty
Jag skulle kunna skriva en essä, eller typ bok om Guilty (och eftersom jag var i Seoul samtidigt som den släpptes för att bland annat göra research om k-pop är jag på god väg). Men jag ska försöka fatta mig kort: Det var länge sen en comeback kändes så tillfredsställande (senast måste vara 2017 när Taemin släppte Move). Jag är en fangirl, SHINee är min favoritgrupp och Taemin har genom åren vuxit till min favoritmedlem. Men det betyder inte att jag tittar okritiskt, snarare tvärtom. När mina favoritidoler släpper musik är det sällan jag lyckas hänge mig vid första lyssningen, utan jag väger för och nackdelar, analyserar och funderar. Jobbigt kritisk är jag. Men första gången jag såg och hörde Guilty kunde jag bara känna, den var ett slag i magen, jag hade gåshud, var nära tårar…
Jag vet fortfarande inte vem som är skyldig till vad, hur alla trådar hänger ihop, men musiken, koreografin och videon är precis där det ska vara. Hur kritisk jag än är, hittar jag inget att klaga på. Jag tror att videon visar två sidor av Taemin, en som blir styrd av andra och en som har kontroll, men gränsen mellan dem är hela tiden flytande och ambivalenta. I vissa scener ser vi en barnversion av Taemin på någon typ av internatskola, i andra är han klädd i en huvudbonad som hämtat inspiration från kvinnliga kabarédansare. I koreografin kryper Taemins arm in under sin egen tröja, för att greppa tag i ansiktet och tvingsamt föra det åt olika håll, en rörelse som får magen att blottas. Det är ett genialiskt sexigt danssteg, som andra artister gjort oändliga mängder covers av. Men sättet Taemin gör steget i musikvideon, och hur det klipps ihop med bilder där andra tvingar runt hans kropp, är inte bara, eller alls sexigt, det ger en känsla av obehag, som om handen inte vore hans egen, utan någon annan styr och tvingar upp hans tröja, tvingar runt hans ansikte. ”I det vaga gränslandet mellan bra och dåligt,” närmast väser han på koreanska.
Och jag som följt Taemin sen han var fjorton år, som vet att han debuterade fast han inte kände sig redo, att han som tonåring tvingades agera gullig fast han inte ville, att han i många år blev pådyvlad mer eller mindre sexualiserade koncept, att han först inte ens fick sjunga och sen jobbade så hårt med sin röst att han var den första i SHINee att släppa solo-material, att han när han senare fick mer egenmakt valde att släppa den androgyna Move fast hans bolag tvekade, att han genom den blev en ikon som nu aktivt pratar om och utforska flytande genusuttryck (i ett homofobt land som Sydkorea), att han förlorade sin bandmedlem Jonghyun (som kräver en egen bok), att han inte klarade av att göra den obligatoriska beväpnade militärtjänsten p.g.a extrem ångest och sen blev uthängd som en vekling i koreansk media och så många, många andra saker, jag ser ett komplext autobiografiskt konstverk.
Jag tror att Taemin bestämmer vad han vill göra nu, det låter så när han pratar, han jobbar med ett team som han tycker om, när han diskuterar Guilty är det med referenser till böcker som George Batailles Erotism och hans egna intensiva känslor när att står på scenen. Han vill vara mer ärlig, och är nyfiken på hur allt hänger ihop, det vackra och det ful, det ambivalenta. Och kanske är det just det ambivalenta som är det starkaste i Guilty, det finns inte några svar, ingen moralisk lektion att lära, utan bara en väv av händelser och sen ett utlopp för dem.